Det där med män

Att jag vill träffa en man som är trevlig, rolig, snygg, kristen OCH kan dansa...det är något att vara bitter över. Har han två av ovan nämda egenskaper är han nämligen redan gift, sambo eller något annat tråkigt. Om han inte är under 15 år..nog för att jag är barnslig men inte riktigt så

Det där med att saker skiter sig...

Det där med att saker skiter sig...eller att saker man tror ska hända hela tiden lyckas ändra riktning på mystiska vis. Jobbet man tror ska bli underbart försvinner, personen man var på G med hade redan vart ihop med någon i månader, det där fantastiska halvåret när ens underbara liv äntligen ska börja...när sockret ligger perfekt, när HbA1c:t går ner, när de tio extra kilona försvinner, när man gör det man tänkt och slutar vara rädd.

Jag har varit livrädd hela mitt liv. Det blir inte bättre. Ju längre jag lever desto fler visdomar får jag inte. Ju längre jag lever desto fler insikter får jag om hur mycket mer som kan gå åt helvete. Nu är jag inte längre bara rädd för att fira kommande jubilerande födelsedagar utan gäster, nu är jag rädd att mina försäkringar inte ska täcka, att mina njurar ska kollapsa, att silverfiskarna i mina kökslådor ska föröka sig och att subventioneringen av mina antidepressiva piller ska försvinna...

Är det det som är att "bli vuxen", att inse att det kommer aldrig att bli bättre. Att svälja sina förhoppningar, härda ut.