Jag lyssna på Klara Zimmergrens sommarprat för jag vet inte vilken gång i ordningen. Jag hade citerat det från början till slut men det skulle ta timmar...men det är så bra! Hon talar om hur det är att leva i en tillvaro full med par som får barn, och själv inte vara en av dem. Att inte få va med.


Åh det är applicerbart på så mycket. Så många förbjudna tankar, känslor har hon satt ord på.
Jag älskar henne för att hon fick det hon drömt om utan att glömma bort och förkasta allt hon en gång tänkte och kände och var. Hon säger inte "Se på mig! Det hände mig och det otroliga kan hände dig med! Ge inte upp hoppet bara! Kämpa på"...hon säger "Du...jag vet att det är skit. Gud reste sig ur sin soffa och hjälpte mig men jag har inte den blekaste aning om hur du ska bära dig åt för att han ska hjälpa dig. Du...jag vet hur det känns. Jag minns"


Tack. Tack. Tack för att du säger något som inte lukat illa av billig parfym och självhjälpsböcker. Sanningen må lukta koskit ibland men jag föredrar faktiskt redigt gödsel, och att stå bredvid någon som jag kan möta i det faktumet och den sanningen. "Ja...det stinker. Men vi lever ändå"


Jag är så trött. Så trött! Trött på att lufsa genom tillvaron, längta efter någon att pusta ut hos på natten och få en puss på pannan av på morgonen så mycket att det bokstavligt gör ont. Så mycket att det bokstavligt talat börjat ge fysiska men. Men tröttast av allt är jag på att höra att jag inte ska ge upp.
Då vill jag fråga: Vad är i detta fallet motsatsen till att inte ge upp? Att acceptera den möjligheten att det kanske aldrig kommer att hända. Att hitta ett liv som jag kanske inte hade hoppats på men som kanske bär med sig tusen andra ting. Att inte behöva vara avundsjuk. Att kanske, kanske, kanske bli fri.


En unge som tävlar i talangjakt efter talangjakt men aldrig ens kommer trea. Säger vi till henne att kämpa på även när hon 10 år senare fortfarande inte kommit någon vart. När domarna än en gång gett henne fina recensioner men hon inte fått komma upp på pallen. Säger vi inte till henne..."Du...här är ett liv utan att vinna Melodifestivalen...det är ganska fräckt det med"


Att ge upp...vad är så farligt med det? Hade det berott på mig hade något hänt för länge sen. Uppenbarligen hjälper ju inte min medverkan i detta lilla projekt. Vad hjälper det om jag ger upp. Situationerna uppsöker mig i alla fall. Jag får komplimanger, får nattliga samtal, blir smekt över halsen utan att det betyder någonting, fastän det sitter någon annan och väntar hemma. Men jag kan i alla fall se mig själv i ögonen och veta att jag må bli trampad på, det här är inte vad jag förtjänar, men det var i alla fall inte jag som fällde upp paraplyet när det fastnade i röven. Det var inte jag som lade mig på golvet och sa: "Snälla du! Skrapa av dina leriga stövlar på mig.".
DET är för mig att ge upp. Ge upp förnedringen i att söka och arbeta för något som mynnar ut i samma skit varje gång. Mod är att tänka nytt, att våga hoppas på något bättre, att våga möta och acceptera det oväntade och att våga ta sig själv genom livet med någon jävla heder i behåll.