Det här är inte pessimism

Det är inte pessimism. Det är en själsgenomträngande fruktan som kramar varje fiber i din kropp, ett skrik så högt att ingen hör, en tomhet inget språk på jorden har ord för.
Det är rädslan att ditt lyckligaste ögonblick, din djupaste tacksamhet, dina glansdagar, den enda stund du inte hoppats på någonting mer redan varit.
Det är varje slag som gång på gång brutit näsbenet när du vågat hålla huvudet högt.

Måndagsbarn

Min gode vän Krille sa en gång att han fruktade att han var ett måndagsbarn med nio liv. Så många gånger hade han fått snytingar, klantat sig, råkat illa ut. Han drömde om att uträtta stora ting i länder långt borta där chansen var större att man blev skjuten innan man fyllt trettio än att man skulle bli förkyld.

Han sa också att med hans tur skulle sannolikheten för att han skulle sätta en jordnöt i halsen och kvävas till döds redan på flygplanet dit inte vara liten.

Men nej...enligt pålitliga källor (hans egen mor) var han faktiskt född på en onsdag.

05:00, måndag morgon, den 26 mars

Det slog mig alldeles nyss

Det slog mig just...det är inte det att vi vill dela hur vår måltid ser ut, hur söt vår katt är, hur lyckliga vi är med vår andra hälft. Vi vill att någon ska fråga, att någon ska vilja veta och undra hur vi har det. Ni andra kanske redan fattat, jag har inte förstått fören nu. Hur underbart är det inte när någon vi håller av ringer enbart för att fråga: "Hej...vad gör du?".

Hej! Jag vill veta vad du gjort idag. Vad var kyrie och vad var gloria? Gjorde någon dig glad? Har du hopp om framtiden?

Hej självrannsakan. Om du vänder blicken från allt det som stirrar dig i ansiktet kanske du kommer på vad det är du egentligen vill veta.