Det är inte pessimism. Det är en själsgenomträngande fruktan som kramar varje fiber i din kropp, ett skrik så högt att ingen hör, en tomhet inget språk på jorden har ord för.
Det är rädslan att ditt lyckligaste ögonblick, din djupaste tacksamhet, dina glansdagar, den enda stund du inte hoppats på någonting mer redan varit.
Det är varje slag som gång på gång brutit näsbenet när du vågat hålla huvudet högt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar