GOD JUL

Sitter på ett café i innerstan. I Göteborg, stade vid havet. Det har ett franskt tema kan man väl säga. De säljer kakor från frankrike, där man äter croissanter. I högtalarna sjunger Carola med bipolärt vibrato om undret i Betlehem. På franska caféer är det ok att skrika evangelium, i kyrkan förbjudet att viska en bön. I USA har 30 barn blivit skjutna till döds, den onde triumferar. PÅ min vänstra sida gör damens diagnos att hon inte själv vågar gå ner för trappan. Hennes vän väntar och tillsammans tar de sig ner. På min högra sida talar killen i kostym om chefens sommarställe i Italien. Där kan man plocka färska vindruvor. En gammal man som luktar svett vill inte dricka sitt vanliga kaffe vid ett söligt bord och torkar av det själv. För 2000 år sedan föddes en frälsare som ger världen ett evigt ljubelår. Det kan ingen ändra på. Ändå vet jag inte om här passar bäst med förtvivlan eller förundran. Förhoppning, förlåtelse, för evigt...så får det bli.

GOD JUL

Vem?

Lite insulinoroducerande celler genom ett under..det är vad som står på min önskelista. Vem skulle jag bli om vår Herre gav mig det?

Snö

Om man inte bor i stan är det nog svårt att förstå hur man kan vakna av att det snöar. Alltså, snö låter ju inte direkt. Om det inte är någon storm typ. Snö är bara tyst..och det är just det.
Bor man i stan är man van vid att det fram på morgonkvisten börjar låta lite. Bilar börjar brumma, spårvagnar och tåg börjar rulla, grannar börjar gorma på gatan. Men är det snö, blir allt tyst. Bilarna kollapsar av frostskador, spårvagnstrafiken stannar upp, tågtrafiken står väl alltid still och grannarna sjukanmäler sig och stannar inne och gormar. Man skjuter upp all slags aktivitet de närmsta dagarna för detta ogenomträngliga monstrum...snö.

Åå vad jag längtar till våren...

Ett kungarike för en lesbisk feministfilm!

I söndags såg jag en film. En rymdfilm. Det är väl inte min gengre men jag hade sällan förväntat detta slag, denna oerhörda förolämpning mot mina medsystrar och mänskligheten. Summan av kardemumman torde väl kunna sammanfattas: Jordens existens är i fara, det enda som kan rädda den är fyra magiska stenar motsvarande de fyra elementen samt..det femte elementet. Detta utgörs av den perfekta människan, en krigare som försvarar jorden mot all ondska och som är alltigenom komplett. När denna människa hade återskapats i den lilla återskapningsmaskinen visade det sig att denna människa, föga förvånande, var...en kvinna. Hon kunde allt, var smal, snygg och kunde slåss med slemmiga rymdkrigare likt ingen annan. Men, hör och häpna, mitt i stridens hetta kollapsade hon i nervositet och ångest. Endast en kyss från Bruce Willis kunde få henne åter till sunda vätskor och hon kunde, lika aktivt som en av ovan nämnda stenar, användas till att rädda världen (förutsatt att Bruce bar henne till ett ökentempel i svettiga, lagom muskulösa armar). Så till slut kunde presidenten anlända till rymdstaden New York för att tacka de båda hjältarna. De var dock inte anträffbara då de praktiserade ljuv älskog i kureringskuvösen. Behöver jag berätta vem som var överst...?

Paulun

Fick en tanke igår...tänk om Fredrik Paulun..han mat och vikt-killen..typ hade en fru eller ett barn eller något som hette Paulin...Paulin Paulun...vore inte det ett sjukt roligt namn. Var tvungen att gå omkring och säge det ett par gånger..och det är fortfarande kul.

Välkommen till verkligheten

Jag ser inte mig själv som en särskilt modig person. Mina vänner reser runt jorden, flyttar hemifrån, dyker från högsta trampolinen och kör bil. Men ibland förstår jag inte. Ibland går jag till ett ställe där man kramas, skrattar, skämtar. Emellan åt kan det hända att man under ömsesidig omsorg står en stund panna mot panna. Allt detta sker till musik och jag tycker det är jätteroligt. Men när jag frågar mina vänner om de vill följa med svarar vissa att det kanske vore kul men… att det är läskigt… Jag förstår det inte... jag vågar… och jag är feg. Borde inte alla andra som är modigare våga testa det…? Ibland händer det att jag går till dessa ställen utan sällskap då, eftersom ingen vill följa med, och vad då då? Människor är mest vatten och resten inälvor och skit. Är det trist är det ju bara att gå hem. Det kan också hända, även om det kan tyckas osannolikt i en ful verklighet, att det blir underbart…

Välkommen till den fula verkligheten! Ibland vaknar man och önskar lite att man inte gjort det, ibland blir dagen så mycket bättre än man vågat hoppas och det är inte först förän efteråt man vet om det var värt.

Fisdag

Har aldrig gillat tisdagar...tisdagkvällar...det är något oändligt deprimerande och vemodigt med glassbilens skurna plingande bland rader och rader av hus. Medelsvensson, tristess, oändlighet, depression...
Helgens glädjeämnen är långt förbi och om Gud vill lever vi till nästa. Så säger Hemglass till mig. Någon gång i min barndom minns jag ett barnprogram som alltid fick mig att gråta, som gick på tisdagar. Jag red på tisdgar en himlans massa år...kanske var det veckans bästa dag ett tag. Ända tills jag började bli rädd för både hästarna och de andra ungarna och stallet förvandlades till ett hus med oändliga källor till ångest.
Nej...tisdagar är fisdagar...just det är rätt adekvat just idag eftersom stora A inte infunnit sig på två dagar...tack och lov att det snart är onsdag.

Nervgift och ego-boost

På spårvagnen i fredags klev det på tre proggarorginal. En från Norrland, en från Skåne och en från Stockholmstrakten. På resan därifrån till Vasaplatsen där de bodde han de med att förhandla all världens orättvisor och förfall från tobak till majonäs (lär man sig någonsin stava det rätt?), från kollektivtrafik till det onödiga i att köpa vinterjackor, man kan ju helt sonika bara ta på sig alla kläder man har vilket de också hade praktiserat. Även den principiella ståndpunkten att det är fel att raka kroppsbehåring hann driftas innan resans ändhållplats. Vilken idiot till borgarsvin som helst kunde ju med egna giriga ögon se att detta var inga dumskallar, detta var visa unga människor som bara inte fått fram sin talan på grund av samhällets motvilja mot dem och deras fria tankar. Jag var på skiljelinjen mellan skepsis och beundran när en sista frågeställning drogs upp till debatt. Till situationen hör att norrlänningen en kvart innan stoppat in en sådan där snusprilla utan snus, bara rent nikotin. När denna legat på sin plats ungefär en kvart utbrast hon med stor förvåning och förundran: "Det pirrar så konstigt där påsen ligger. Undrar varför det blir så...?". "Tjaa..", hade jag lust att utropa, "...kan det bero på att du just stoppat in 20mg rent nervgift under läppen...?".
Tur att vi möttes så där av en slump så mitt intelligensego fick någon att sätta sig på en stund...tänk och alla vore lika kloka som jag.

Snälla du!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen...
SLUTA TA MED ERA POJKVÄNNER OCH SHOPPA!!!
Ingen tycker det är trevligt. De hatar det..de vet alldrig vad för respons de ska ge och vad de än säger tycker ni att det är fel svar. De svettas i sina vinterjackor (du kanske inte tänkt på det men vinterjackor för män är konstruerade så att de bevarar kroppens värme i kyligt väder i motsats till de man finner på damavdelningen vilka bara är till för att vara snygga). De tycker det är pinsamt att stå mitt bland bh:ar och hipstertrosor och få arga blickar från sådana som jag.
Jag vill inte höra er gräla i provhytten. Jag vill inte kryssa mig fram mellan villrådiga mansmonster, jag vill bara handla det jag ska och det ska gå fort. Jag vill inte be din kille flytta på sig så att jag kan komma åt 70B på översta kroken och jag vill inte för allt smör i Småland se er hångla bland REA-varorna.
Snälla du! Gör både din kärlek och mig en tjänst..låt stackarn slippa! Sätt honom framför en tv och säg att du snart är tillbaka. Ge honom öl i en nappflaska som räcker tills du är färdig. Hitta en lämplig pojkvänsvakt...lösningarna är många.

Märkliga män

Nedan följer fyra män som har fått alldeles för lite uppmärksamhet.

Skulle man bli utbjuden av någon av dessa...kalla det märkligt men då anser jag att man vore hiskeligt dum om man tackade nej.

 

Peter Settman...Var det Ronny eller Ragge? Känns lite som en såndär tonårskompis som alltid kommer att vara sådan...fast bara på ett bra sätt. Kom igen vi rymmer till Köpenhamn över helgen liksom...

 

Henrik Dorsin...Kupletternas mästare, en stolt bärare av forna komikers fallna fana. Vågar man säga: "Geni!". Eljest...i dess positivaste bemärkelse. 

Johan Glans...men hallå...moderskänslor i kubik...chamerande StigHelmer-syndrom när det är som bäst.



 

Per Andersson...jag kan inte sätta fingret på det...stabil, trygg, Göteborg, makrill...räcker det som motivation?
(P.S. Jag tror att jag buggat med hans bror)

Världens ärligaste CV

Hej!
Jag är en osäker och villrådig tjej på 22 år. Jag är långsam vad gäller att skapa nya relationer, har svårt att ta plats i samarbeten och har lätt för att skapa fördomar. Jag mår bra av ett lungt tempo och fria arbetsuppgifter. Jag bor centralt i Göteborg och vill verkligen inte hoppa in med kort varsel och verkligen inte på kvällar och helger. Jag har inte erfarenheter av så mycket annat än bajs och sondmatning vilket förövrigt var mycket avskräckande erfarenheter som gett mig mycket ångest och magkatarr. Jag äter flera mediciner och är på grund av mitt tillstånd inte särskillt flexibel eller stresstålig. Mina ambitioner för framtiden är inte så klara. Jag önskar hitta en sysselsättning som ger tillräckligt mycket inkomst och tid att göra sådant jag verkligen tycker om på fritiden.
Referenser lämnas gärna inte på begäran då relationen med mina tidigare arbetsgivare inte är toppen direkt.
Ser inte fram emot ert svar.
Vänliga hälsningar

Klipp dig och skaffa dig ett jobb

Så var det det där om vad man ska "göra med sitt liv"...En gång i halvåret syns i staden människor som med stressrosor på kind och ångest i blick vandrandes omkring likt stundande fäder på en mödravårdsavdelning. Varför frågar alla ni lyckliga och genomtänkta människor? Jo det ska jag tala om. Det närmar sig den femtonde oktober då domedagsklockan slår för alla oss som inte är så himla genomtänkta och åter igen måste komma på vad som ska stå på vår universitetsansökan denna gång. Ska vi satsa på ännu en "Njut-av-att-du-är-ung-och-studera-bara-för-vetenskapens-(och kårfesternas)-skull"? Ska vi kanske byta imige? Byta umgänget med humanistnördar och hummusröra till portföljer och HenryLoyd-jackor på handels? Ska vi äntligen bli seriösa och söka in till det långa genomtänkta programmet fast vi innerst inne reagerar som Edward Muncks "skriet" bara vid blotta tanken? Eller ska vi kanske pissa på utbildningen (som min vän "2.0" så fint illustrerade när han så helt sonika gjorde på estradtrappan till Götebors Universitets huvudbyggnad) och resa tre månader till Thailand? Komma till insikt, dricka shots ur naveln på brunbrända infödingar och inte hoppa ur bikinisen förän resåren släpper mitt under en fylletävling på vattenskidor. Neej...
Jag har redan pluggat de där kurserna, jag har redan jobbat i vården, jag vill inte resa till Asien (har knappt råd med en enkelresa till Varberg), jag har redan försökt komma till insikt (det slutade med tvångstankar och panikångest) och jag vill verkligen inte sitta på ett upprop till en lång utbildning som jag egentligen inte vill gå när det står 200 i kön bakom mig.
Allt kommer till den som kan vänta säger ordspråket. Söken först Guds rike och hans härlighet så skall allt det andra tillfalla er säger Jesus. Det ordnar sig alltid om man tar det som det kommer sjöng morfar.
Vad man ska "göra med sitt liv". Bo hemma, ha ett timvikariat en dag varannan vecka och sy lapptäcken...det är inte nog alltså..?  

Det där med kanylerna

Att leva med diabetes..vad är det? Det tänker jag inte försöka tala om.
Däremot skall jag berätta ur livet utan diabets hade varit och inneburit.
Lite piggare, lite mindre törstigt, lite mindre huvudvärk, lite mindre sömnlösa nätter, lite mindre kontrollbehov, lite mindre blodfläckar på lakan, kläder, vänner etc., lite mindre kallsvett, lite mindre hjärtklappning, lite mindre illamående, lite mindre rädsla att kollapsa på Kungsgatan och helt enkelt jäkligt mycket lättare.