Välkommen till verkligheten

Jag ser inte mig själv som en särskilt modig person. Mina vänner reser runt jorden, flyttar hemifrån, dyker från högsta trampolinen och kör bil. Men ibland förstår jag inte. Ibland går jag till ett ställe där man kramas, skrattar, skämtar. Emellan åt kan det hända att man under ömsesidig omsorg står en stund panna mot panna. Allt detta sker till musik och jag tycker det är jätteroligt. Men när jag frågar mina vänner om de vill följa med svarar vissa att det kanske vore kul men… att det är läskigt… Jag förstår det inte... jag vågar… och jag är feg. Borde inte alla andra som är modigare våga testa det…? Ibland händer det att jag går till dessa ställen utan sällskap då, eftersom ingen vill följa med, och vad då då? Människor är mest vatten och resten inälvor och skit. Är det trist är det ju bara att gå hem. Det kan också hända, även om det kan tyckas osannolikt i en ful verklighet, att det blir underbart…

Välkommen till den fula verkligheten! Ibland vaknar man och önskar lite att man inte gjort det, ibland blir dagen så mycket bättre än man vågat hoppas och det är inte först förän efteråt man vet om det var värt.