Ett kungarike för en lesbisk feministfilm!

I söndags såg jag en film. En rymdfilm. Det är väl inte min gengre men jag hade sällan förväntat detta slag, denna oerhörda förolämpning mot mina medsystrar och mänskligheten. Summan av kardemumman torde väl kunna sammanfattas: Jordens existens är i fara, det enda som kan rädda den är fyra magiska stenar motsvarande de fyra elementen samt..det femte elementet. Detta utgörs av den perfekta människan, en krigare som försvarar jorden mot all ondska och som är alltigenom komplett. När denna människa hade återskapats i den lilla återskapningsmaskinen visade det sig att denna människa, föga förvånande, var...en kvinna. Hon kunde allt, var smal, snygg och kunde slåss med slemmiga rymdkrigare likt ingen annan. Men, hör och häpna, mitt i stridens hetta kollapsade hon i nervositet och ångest. Endast en kyss från Bruce Willis kunde få henne åter till sunda vätskor och hon kunde, lika aktivt som en av ovan nämnda stenar, användas till att rädda världen (förutsatt att Bruce bar henne till ett ökentempel i svettiga, lagom muskulösa armar). Så till slut kunde presidenten anlända till rymdstaden New York för att tacka de båda hjältarna. De var dock inte anträffbara då de praktiserade ljuv älskog i kureringskuvösen. Behöver jag berätta vem som var överst...?