Nu ska glada julen kastas ut, ut, ut...

Jag har gett mig ett år i present. Ett år att packa ner prydnaderna av förhoppningar jag hängt på livets julgran, stoppa dem i en låda och begrava dem på det högsta berget med den vackraste utsikten. Kanske drar jag mig dit för att minnas dem ibland. Så småningom minns jag inte hur de såg ut. Hur ont det gjorde när jag försökte ta i dem och skar mig på de glittriga kanterna. Då blir jag kanske äntligen fri. Kanske kan jag njuta av utsikten och glömma hur livet skulle kunnat vara om jag vore någonannan.